Dana Barsk

Järvsö 1996. Jag hade sprungit många lopp tidigare, men den här dagen stod jag på startlinjen för mitt allra första 2 000-meterslopp.

– Pang!

Startskottet går och iväg springer 12-årige Jonke. Som många gånger tidigare lade jag mig tryggt på plats nummer två. Andades djupt och försökte hantera smärtan som den höga hastigheten gav.

Nu var det snart dags. 20 meter kvar tills klockan ringer för det sista varvet.

– Ding! Ding!

Klockan ringer och vid sidan av banan står Pappa Lasse beredd att springa.

– Nu, Jonke! Kom igen, spring!

På sekunden när jag hörde Pappa Lasses röst ökade jag farten och sprang för att lägga mig på första plats.

– Kom igen, Jonke!

Nu ökade jag farten ytterligare och Pappa Lasse sprang med.

– Det är bra, Jonke!

När det var 200 meter kvar lade jag in slutspurten och Lasse orkade inte följa med längre.

– Spring, Jonke!

Benen flög framåt, pulsen maximerades och euforin sköljde bort smärtan från hastigheten.

Jag vann. Jag vann igen. Alltid på samma sätt.
Sista varvet med dig, Pappa Lasse!

Jag stod nedanför Götaplatsen och såg ner längs Avenyngatan. Tystnaden fanns sedan länge. Solen i de kisande ögonen och vimlet som surrade längs gatan kändes i kroppen.  

Mina steg gick betydligt långsammare än människorna runt omkring. Tystnaden sänkte tidens hastighet och varje gång jag gick åt sidan för de förbipasserande stod tiden still. 

Väl vid bron orkade jag inte promenera längre. Med dinglande ben kollade jag ner i kanalen och såg de gula trampbåtarna, lyckliga familjer och skrattande par. Jag vände blicken till mina dinglande ben och reste mig upp. 

Framför Kopparmärra stod musiker som spelade panflöjt med fjäderklädsel om huvudet. Jag gick snabbt över vägen, jag ville komma bort men samtidigt komma fram. 

Plötsligt stod jag utanför biopalatset. 
Jag steg in och köpte en biljett med den bästa sittplatsen och hamnade precis bredvid två medelålders kvinnor. När filmen startade hade inga fler besökare anlänt. Att byta plats var för stort.  När filmen tog slut och ljuset tändes satt jag där med två medelålders kvinnor i en alldeles tom biosalong. Kvinnorna gick ut ur salongen medan jag satt kvar, jag och många tomma sittplatser. Efter en stund reste jag mig upp. 

Jag öppnade biografens entrédörr och mötte stadens ljud. Långsamma steg längs gatan. Något hade hänt men jag förstod inte om jag hade kommit fram eller kommit bort.

Elvira sitter på en grön soffa. På vardagsrumsbordet står en godispåse och en röd kopp med kaffe.

– Ring då! Kom igen, vågar du inte?

– Men sluta, det är väl såklart jag vågar.    

Hon tog fram sin Nokia 3310, tog en klunk kaffe ur en stor röd kopp och ringde.

– Rut Larsson! 

– Hej mormor, det är Elvira.

– Men älskade Elvira. Vad roligt att höra din röst.

– Detsamma, hur mår du mormor?

– Morfar och jag har det så bra så. Hur är det med Johannes pojken då?

– Vem?

– Johannes pojken, hur är det med han då?

– Men mormor, jag vet inte vem Johannes är.

– Men Elvira. Nu får du sluta upp med de där dumheterna, hur är det med din bror?

– Jag har ingen bror längre. Han finns inte längre för mig!

– Men kära Elvira. Vad är det du säger?

Elvira höll för händerna om munnen. Bredvid i den gröna soffan låg Johannes och tryckte en kudde mot huvudet medan han viskade.

– Elvira lägg på luren, lägg på bara!

– Schh, tyst nu. 

Hennes ansikte var vitt och Johannes tryckte kudden hårdare mot huvudet.

– Men vad är det du säger Elvira?

– Öh jag vet inte mormor. Jag menade inte så. 

– Elvira, nu är det ni som blir sams!

– Ja mormor.

Mormor hade lagt på men Elvira hade kvar mobilen vid örat. 

– Men Elvira vad har du gjort, du har gjort mormor ledsen!

– Men nu får du lägga av. 

Telefonen ringde.

 Hallå!

– Elvira, det är morfar!

– Öh, hej morfar!

– Elvira vad är det du håller på med? Mormor är ledsen. Är det sant det jag hör?

– Men det är inte bara jag morfar. Det är Johannes också. 

– Elvira, du vet bättre än att göra mormor ledsen.

Tårarna föll över hennes kinder och Johannes hade redan flytt till ett annat rum. 

– Förlåt, morfar! Det var bara ett skämt!

– Elvira sånt här skojar man inte om.  

   Det enda mormor vill är att ni ska vara vänner. 

– Vi är vänner morfar. Förlåt!

Samtalet avslutades.

Johannes kom ut från det stängda rummet och satte sig bredvid sin gråtande syster.

På vardagsrumsbordet står en godispåse och en röd kopp kaffe.

– Elvira, hur mår du?

– Det är okej. Johannes är här!

– Jag tror att det är bra att du tar din medicin nu. Så kan vi pratas vid lite senare. 

Han tog på sig en alldeles för stor blå skjorta och slog sig ner på en äldre trästol  som saknade ryggstöd. Han såg ut genom det dammiga fönstret och tänkte på det som varit. 

Många tårar låg på hans axlar. 

Men ett minne sa att han en gång hade varit en rätt så snäll kille, en som aldrig velat skada, inte ens en mygga. Men minnet var vagt. 

Blicken föll ner mot golvet och minnet vandrade fritt. 

Han hade vågat leva, vågat vara annorlunda och vågat prova det främmande. Han lyssnade, studerade, sökte och fann en del svar. Han reste, älskade och lät sig bli älskad. Han drömde brett och stort, vågade vara här och nu, samtidigt som drömmarna alltid tog honom någon annanstans. 

Någonstans hände något som han aldrig kunnat förklara. 

Flaskan, pulvret och festen. 

Först en drömlik värld där väldigt mycket var tillåtet och väldigt lite var förbjudet. Men det drömska svalnade och försvann. Kvar var han, ensam med flaskan och pulvret. Hans rum krympte, smärtan växte, dygn av ångest och år flöt förbi.

Blicken vändes nu mot bokhyllan där varje bok var en påminnelse. Han tog upp en blå historiebok: A History of World Societies.

Han öppnade boken, bläddrade och såg understrykningarna. Det var sant, han var inte galen.

Klockan ringde för ingenting.
Vid nattduksbordet stod ett glas och två tabletter.

Plötsligt ringde telefonen. 

– Öh, hallå det är Tore!

– Hej Tore. Det är Britt-Inger. Har du möjlighet att komma till oss i morron?